Igår kväll såg vi filmen
Till vildingarnas land. Ida var inte med, Fredrik somnade i soffan och Carl tröttnade. Olle och jag satt däremot som klistrade. Den var gripande på ett drömskt och osammanhängande sätt. Pojken som spelar Max är mycket trovärdig. Han kastas mellan barnets önskan att vara omnipotent och känslan av att vara maktlös. Upplevelsen av att de runt omkring honom beter sig oförutsägbart och obegripligt är stark, ibland rent hotfull. En av vildingarna säger vid ett tillfälle: "Det är svårt att vara en familj". Det verkar också vara ett budskap i filmen, att det är de som vi älskar mest, som också kan göra oss mest besvikna. Om vi kan komma över besvikelsen och acceptera varandra med våra fel och brister kan vi nå den djupaste kärleken.
Vi har alltid tyckt om
boken av Maurice Sendak. Filmen är mer komplex och djupsinnig, men man känner absolut igen såväl Max som vildingarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar